Han hade en lång och framgångsrik karriär, med en tjänst som IT-ansvarig på Postens huvudkontor i Solna. Den digitala utvecklingen var inget obekant och det tekniska kunnandet hade han med sig när han lämnade sin arbetsplats som en möjlighet att rädda sina äldre kollegors jobb. Pelle tog chansen och accepterade ett förmånligt avgångsvederlag, flyttade till Karlskoga och tänkte att livet nu skulle bli en skön ledighet ett tag. Så blev det inte. Bristen på meningsfullhet i vardagen ledde honom till missbruk.
Han har fullt upp när vi hörs och ber mig ringa om han inte dyker upp för intervjun, det är många bollar i luften och när man befinner sig i verksamheten på Trainstation är det lätt att bli uppslukad och glömma tiden. Efter några försök får vi till slut tag på varandra och Pelle Andersson får berätta sin historia om hur han fick fatt i det där meningsfulla, det som gör att vardagen har en stabil grund att stå på, det som gör att man kan och orkar lära och utvecklas vidare.
Avgångsvederlaget han tog från Posten gav honom två år med full betalning, men det var också början på en tuff period med alldeles för mycket tid över. Tid som Pelle började fylla med att dricka för mycket, så mycket att det till slut var ett uppenbart problem som han var tvungen att ta tag i. Han sökte behandling och började försöka staka ut en annan riktning. Men vad vardagen skulle fyllas med istället tog ett tag att hitta. Det dröjde ända tills han hamnade som deltagare i flera omgångar på Trainstations verksamhet "Inre Driv" i Karlskoga.
- Där gick det så bra! Jag hade mitt IT-kunnande i bagaget, jag kände ju direkt att det passade alldeles utmärkt. Så när de sen frågade om jag ville vikariera efter min egen deltagartid, så var det inget snack. Det var ju så här jag skulle ha gjort från första början. Jag kunde ha gått ner i tid bara, jobbat lite mindre tack vare mitt avgångsvederlag. Men det är lätt att vara efterklok.
En ny känsla av människovärde
Att komma till "Inre Driv" blev en vändpunkt. Jag ber Pelle försöka minnas vad han tänkte under de där tuffa åren med missbruk, de som följde på en vanlig högfunktionell arbetsvardag.
- Jag tänkte nog inte så mycket överhuvudtaget, det handlade liksom om att försöka klara sig från dag till dag. Det blir ju stökigt runt en när man har missbruksproblem, inga tvivel om det, men det flöt väl ändå på hyfsat på något sätt. Jag mådde dock väldigt dåligt emellanåt och fick söka psykakuten och annan hjälp.
När möjligheten att delta i "Inre Driv" dök upp, väcktes ett litet hopp, men det fanns ingen tydlig bild av vad det skulle leda till. Pelle hade inget särskilt mål utan hoppades bara att han skulle kunna bryta sina destruktiva mönster. Men så fort han kom in på Trainstation kändes det rätt. Han beskriver människorna som jobbar där som fantastiska och väldigt lika honom själv i sitt sätt att vara.
-Jag må vara tekniker, men jag är en konstnär i själen. Så att det var ju helt rätt matchning med både dem som jobbar där och med alla besökare.
“Det är den här osedvanligt stora människosynen. Att man får känna sig just som en människa igen.”
Att alla handledare på Trainstation även har en hög kompetens beskriver Pelle som en annan väldigt viktig nyckel till framgång, att det man gör är på allvar samtidigt som lekfullheten har en given plats. Verksamheten blir projektbaserad med många idéburna projekt som man kan jobba med över tid. I Karlskoga har deltagare arbetat med allt ifrån att renovera gamla möbler som var inrökta till att skapa helt digitala alster, mycket fritt arbete men hela tiden med trygg vägledning. Det finns få gränser för vad man kan skapa eller ägna sig åt i verksamheten. Och hela tiden handlar det om att utgå från varje människas hopp, drömmar och potential.
- Det är den här osedvanligt stora människosynen. Man dömer ingen, man kan få vara den man är. Många som kommer dit känner sig som ett misslyckande som kanske inte har lyckats göra någonting vettigt av sitt liv. Och så får man känna sig som en människa igen.
Att ta tillbaka musiken i sitt liv
Pelles kreativa sida som hade legat i dvala länge, fick blomma ut igen på Trainstation. Genom skapande med digitala verktyg kunde han nu praktisera och visa alla sidor av sig själv.
“Här på Trainstation får man använda de digitala verktygen för att göra något som man själv vill, istället för att låta tekniken styra slutprodukterna.”
Även musiken som var hans gamla passion från rave-eran i Stockholm, kunde han nu ta tillbaka. Han beskriver sig själv som en väldigt skapande människa i grunden, som under rave-eran i Stockholm inte gjorde så mycket annat än satt hemma och skapade musik och sprang på rave.
-Jag höll på med musik från 1980-talet fram till början av 2000-talet, sen dog det ut när vi fick barn. Men det har jag nu kunnat komma tillbaka till, genom den här kombinationen av teknik och kreativitet som jag tycker är väldigt spännande. Här på Trainstation får man använda de digitala verktygen för att göra något som man själv vill, istället för att låta tekniken styra slutprodukterna.
Under musikåren hade han skivkontrakt, men sen gick skivbolaget i konkurs. Pelle som då hade lagt mycket tid och energi på musicerandet blev desillusionerad och sålde sin hemmastudio. För pengarna köpte han en raggarbil istället. Men nu har han lagt upp musik på Spotify igen under namnet 'Dormant Cell, något som gör honom stolt och ger ro i själen.
Vägen tillbaka
Att kombinera teknik och kreativitet har alltså blivit en nyckel till Pelles återhämtning. Han hade hunnit med att vikariera som både IT-tekniker och slöjdlärare också, men det var på Trainstation han ville stanna när han väl fått känna på en vardag där. Och på den vägen har han nu blivit en fast vikarie, vilket passar honom utmärkt och fyller dagarna med den mening han förut saknade.
-För mig är det jättebra att det blir lite luckor ibland, att det inte är fullt ställ hela tiden. Men att det ändå alltid finns en plats att komma tillbaka till.
“Det gjorde all skillnad i världen. Att inte bara ses som ett misslyckande och ett fyllo."
Trainstations "Inre Driv" finns till för dem som hamnat utanför arbetsmarknaden och andra sociala sammanhang. Här möts personer som haft svårt att ta sig till ett arbete eller till skolan, människor som har gått in i väggen eller som likt Pelle haft missbruksproblematik. Han beskriver dem alla med värme som en brokig skara med allt från äldre tonåringar till "gamla gubbar som jag själv”.
-Det gjorde all skillnad i världen att komma hit. Att få någon form av människovärde igen och inte bara ses som ett misslyckande och fyllo.
Pelle, som är från Ånge i Norrland, flyttade till Stockholm och stannade där i 23 år, han har stora mängder livserfarenhet med sig. Och i det nya livet som nu äntligen fallit på plats i Karlskoga, möter han människor i situationer som liknar dem han själv varit i och han kan visa dem att det finns hopp.
-Jag tycker att jag kan vara ett väldigt bra exempel själv, säger han. På att det går att ta sig ur svårigheter och att man kan få ett nytt liv. Att se ljust på framtiden igen. Nästan alla som kommer hit till Trainstation får ut någonting av det.
Lärdomar och framtidsplaner
Med 60 år fyllda ser Pelle nu fram emot att fortsätta sitt arbete på Trainstation nu och även efter pensionen. Hans musikskapande fortsätter också att utvecklas, något han upplever som fantastiskt, att återigen känna den skaparlusten och glädjen över det han producerar. Även om han inte tror att det handlar om att bli någon känd artist, så får musiken fortsätta vara en ventil som ger honom mycket positiv feedback. Tillsammans med jobbet har den blivit ett sätt att verkligen känna känna mening i livet igen. Men Pelles resa har också lärt honom mycket längs vägen.
-Det viktigaste är att aldrig ge upp, säger han. Och att våga be om hjälp när man behöver det. För den finns där.
Comments